Det har redan gått 3 veckor sen jag lämnade honom!
3 veckor?! hur kan jag egentligen.
Jag vet inte hur han har det nu, men jag längtar något otroligt efter honom.
Varje dag pratar jag om Midde som om han vore min egen fortfarande.
Det finns folk som säger till mig att du har ju lämnat honom.
Det slår mig lika hårt varje gång. Det va inte såhär det skulle sluta, du skulle vara min, min, min och bara min!
Det värsta är när folk säger hur kan enns en häst betyda så mycket? Eller säga, men kom över det, låt det inte påverka dig.
Helt seriöst, tror ni jag kan lämna bort mitt allt utan att jag bryter ihop ibland? att jag inte känner mig sämst.
Jag känner hela tiden en skuld till att jag lämnade honom.
Varje gång jag är glad och skrattar, då tänker ja på honom.
Då får jag tillbaka känslan av att jag svek honom, att jag ska inte vara glad.
Jag förstår faktiskt inte själv hur jag kan låta det gå ut på mig så mycket. Som om att någon har dött är det för mig.
Som att min allra bästa kompis dött. Jag förstår inte varför, kanske för att han var hela mitt liv.
Jag träffade trotsallt honom nästan varje dag. Då är det svårt att senare inte se honom alls.
Men jag ska veta vart han bor, jag ska hälsa på honom! Jag ska se att han mår bra.
För om jag vetat tidigare hur det skulle slutat som det gjorde, skulle jag aldrig släppt taget om honom!