Detta kmr bli ett långt inlägg om min häst, så läs om ni vill.. Annars inte ((:

Det här kanske inte är det mest intressanta dåmen. Jag tror nog inte någon förstår hur otroligt mycket min ponny betyder för mig! Det är lite mer än 1 år och 2 månader sen jag såg Midde för första gången. Först när jag såg honom tänkte jag väl bara, vafan.. inte någon sån här ponny. Jag tyckte inte han va speciellt fin. sen fick jag ju provrida, fy i helvete vilken jobbig häst! Han slängde sig, bockade och försökte stegra smått hela tiden. Han tog skutt framåt, han va helt förjävlig. Sen när jag hoppade fick jag knappt hoppa 70 cm. Hon sa att jag va tvungen att hålla om med benen mkt och använda skänklarna. Han hade inte precis mkt hoppvilja och tyckte inte det va det roligaste märkte jag på honom. Sen direkt efter hindret skulle han självklart ta världens fart och bara flyga iväg, jag som aldrig hade sett eller ridit hästen innan så jag visste ju inget om honom, han drog iväg emot 1.30 cm hinder. hur rädd blev inte jag då? Jag va fortfarande pyyyyyttelite hästrädd ifrån ridskolan, så jag kände mig inte direkt jätte säker när han gjorde ngt sånt, även om jag ridit värre hästar och alla slags olika hästar på 8 år. Men jag kände ändå ngt att det är han jag vill ha! Han va så speciell, kan inte förklara. Men helt sjukt va det. jag sa till mamma, han blir det! dock skulle vi då hyra honom i 1 år för att se om vi ville ha honom. Och det tog ca nästan 3 månader innan jag fick hem honom. Jag fick hem honom den 3 maj 2008 när jag fick hem honom va han typ helt skänkel död och va heelt stel och stark i munnen, jag red utan att ha ngn kontakt på tyglarna och inga ben och nu e han mjuk i munnen och flyttar sig för minsta skänkel. Innan det hade jag hälsat på honom 3 gånger till. Fick rida 1 gång honom på en lektion. Bedrövliga jävla häst asså! gick ju knappt att galoppera på honom. han bara flög för allt verkligen. jag kände ju fortfarande inte honom så jag visste fan inte va han höll på med. Sista gången vi hälsade på innan jag fick hem honom då så varnade hon som hade honom att han är en väldigt pigg häst så jag skulle förbereda mig på att ramla av och vara med om en massa olika saker. Hur kändes det att höra?
Jag kände bara, vafan har jag valt nu? en helt sepestörd häst eller något? men som sagt, jag kände att midde va speciell. Dom berättade även att han tävlat upp till L:A i hoppning tror jag de va. 110 cm tror jag det är.
Sen när jag fick hem lilla ponnin så tyckte jag att han va underbarast i heeeela världen. jag va jämt i stallet, varje dag. Ibland fick han inte vila på 2 veckor för de va så kul, och han va ju så jävla snäll! Han va inte alls den dumma ponnyn dom sa att han var. Han va jätte lugn och go, visst han gjorde mkt saker men han va inte alls så dum!
tiden gick och de började bli sommar, jag kände alltid att han små haltade eller ngt, att han inte direkt ville trampa ner ena bakbenet, veterinären kom men hittade inget, det gick 2 veckor.. blev inte bättre. ringde veterinären igen. denna gången tog han blodprov. älsklingpållen, han va så luugn.. han bara stog där som att allt va okej. sen släppte vi ju ut honom på sommarbete och han blev heeeelt galen! värsta hingsten. folk bad oss titta i passet och höra med dom att han verkligen va en valack. hans beteende och allt va exakt som en hingst. jag va fan rädd för honom, inte så. men jag vågade inte gå ner och hämta honom i hagen ( mesen själv ) han hade nämligen slitit sönder 2 grimskaft på 1 dag och massa. Han gnäggade oavbrutet, kunde knappt gå med honom. han bara sprang över en typ. heeeeelt galen va han. men han och jag ( det kmr låta konstigt för dom som nu läser som inte håller på med hästar ) men vi hade fått jätte bra kontakt med varann, som att vi verkligen litade på varann. när andra skulle hantera honom gick det inte, men när jag va med honom blev han lugn och allt. inte alls den jobbiga hästen. och jag kände varje dag att jag valt rätt!
och senare fick vi även tillbaka blodprovet, han hade något som heter erlichia nu vet jag inte hur det stavas dåmen. det är iaf en fästingsjukdom och om hästen har gått med sjukdomen för länge kan hästen dö & den kan även bära på det flera månader utan att man märker ngt. och jag hade kännt igenom så att han inte hade några fästingar, och då hade de ändå gått nästan 2 månadersen jag fick honom. så vi antog att han antagligen haft en fästing där han stog innan.
så då kom veterinären och satte in en kanyl på honom, det tyckte han absolut inte va lika kul kan jag säga. han försökte nästan attackera veterinären. han va inte så populär. jag som stog och höll i midde tyckte så jävla synd om honom. tänk dig själv, eller jo jag har ju själv varit med om det typ. de är ju så man gör med navelpiercing. Men ändå, ingen bedövning eller ngt! ajj.. lilla bebis liksom haha. så veterniären kom varje dag i kanske 1 vecka. och midde fick ju inte vara ute i hagen med alla andra hästar, så hejj till övergalen ponny! men det gick ändå bra. när de va klart sen fick han äntligen gå ut med dom andra hästarna och det gick bra, sen fick jag rida igång igen lååångsamt. han va faktiskt väldigt lugn i vissa stunder, andra heeelt galen. men sen va de dags att göra nytt böjprov för att se att hans ben hade blivit bra. Men nejj hans ben va inte bra. han reagerade. och jag vet en som typ brast ut i gråt. jo jag, jag och jossan ( som hade sin ponny medusa på samma stall, som är min bästa kompis nuuuu ) hade planerat att jag skulle åka med midde till hennes land. men när hästjävlen inte ville bli bra i benet tyckte dom att de kanske inte va de bästa. utan han tyckte vi skulle fixa en röntgen. men vi snackade med andra och dom sa, nejj klart du hon ska åka iväg och rida. för andra som hade varit med om de sa att det tar tid innan dom vågar trampa ner riktigt ordentligt igen och sånt. men så vi åkte, och han kändes faktiskt helt bra. men när vi kom tillbaka till ponnylyckan så skulle jossan flytta därifrån med medusa. så vi tittade om vi kunde få stallplats på nääs. vilket vi fick, där även en annan bästa kompis står med sin häst molly. och vi flyttade dit vid slutet av oktober. och på nääs utvecklades vi bara mer & mer. han blev finare och finare, iaf i mina ögon. från att typ 90 cm typ kanske varann månad och de va bara räcken ( va rädd för oxar ) till att hoppa typ 1m på oxrar ganska snabbt efter vi flyttat dit så kändes de jätte bra. och han blev heeeelt annorlunda under vintern. han blev lite av den midde som han va när jag provred, visst han är rädd för dörrar och hörnen och skit. men han kunde knappt galoppera på en långsträcka utan att alltid göra ngt. antingen hoppa åt sidan, bocka eller kicka. men nu va jag ju verkligen inte rädd för honom, vi hade faktiskt skapat starka band emellan oss, för bara han hörde min röst kom han galopperande i full fart upp till hagen med öronen spetsade framåt. och jag blev aldrig orolig eller ngt, kändes liksom så säkert. och hoppningen blev bättre och bättre. men ju kallare de blev, ju galnare blev han. sen blev de februari, han började smååååått lugna ner sig. hoppnigen blev ennu bättre. sen va de emma emanuelsson träning, han va faktiskt inte riktigt sig själv där, men jag ramlade ju av. pga att han hoppade så otroligt stort. men sånt händer. sen hoppade jag knappt något. men 2 veckor efter ( för ca 2 veckor sedan ) och då hoppade vi ca 110, även oxer. han va helt underbar. han va riktigt trött den dagen men han kämpade på som fan ändå.hittade även gamla resultat ifrån när han hade tävlat förr, han hade fan vägrat ut sig på L:C och hade 28 fel i L:D det första jag tänkte va; hur dåligt har inte midde och den ryttaren funkat tsm? helt otroligt. för midde är en personlig häst! han är inte den som fäster sig vid alla ryttare precis. utan man måste bygga upp ett fortroende mellan honom och ryttaren. och jag är otroligt glad att jag ändå fått utveckla honom och allt sånt! att se på honom nu och sen se hur han såg ut då, de är nästan ett skämt ju. så otroligt fin som han är, iaf i mina ögon och kmr alltid att vara! älsklingen (L). och nu har jag bara ridit ut sen dess. för det är bland de bästa han vet, hoppa & rejsa rejält ute i skogen. jag sa ju att han inte hade speciellt mkt hoppvilja förut, men herregud. när han ser ett hinder nu! woow. HAHA, nejj men helt otrolig är han. och hoppa ute då, sheet. likadant om han ser en stock eller ngt man kan hoppa över, världens fart får han jju. men aa.. han har ju fått lära sig de med att vänta.. vilket han haft problem med innan. han bara rejsade på. helt unbeliveble e den ponnyn! liten kompakt kropp men så jävla mkt vilja! dom som sett midde kanske inte ser honom på samma sett som jag ser honom, eller upplever honom så. men jag som har sett denna otroliga skillad på honom, och dom saker han gör. då vet ni inte hur han är. riiktigt jävla underbar. han har sina nackdelar som alla har. men inte precis dom jag tänker på! för mig är denna hästen värd så jävla mkt! och jag ångrar varje dag jag missat att träffa honom, för snart har det året gått med honom. och jag ska inte ha kvar honom. och det är lika jobbigt när jag tänker på det varje gång. För midde är helt otrolig, att ett djur kan göra ngt sånt. det trodde inte jag. men jag får ha honom tills skolan slutar, sen om jag får ha honom under sommaren vet vi inte än. men det hoppas jag på! Sen efter blir det någon annan ponny. för midde är ganska grov och så och jag är nästan lite liten på honom så jag behöver snäppet lättare ponny. dock vill jag inte ha någon lättare häst, de är ju dom jobbiga som är roliga.
men midde har ett hjärta av guld och hur svårt det än kommer att vara att lämna honom sen så kmr alltid han ha den största platsen i mitt hjärta!
tyck va ni vill, men jag bryr mig inte. för jag antar inte ni vet hur otroliga hästar kan vara. och jag älskar midnight oil!